enfasilivet.blogg.se

När det inte finns någon känd orsak till varför man drabbas av något så vill man gärna hitta en. Man accepterar inte att läkaren säger att man inte vet varför det blir som det blir och varför några av mina celler helt plötsligt bara bestämt sig för att bli trasiga från ingenstans. Jag får lite panik när jag inte kan kontrollera saker och ting - särskilt när det kommer till min egen kropp.

 

Samma sak gäller folk runt omkring. Man söker direkt efter en orsak till problemet. Oavsett om det handlar om yttre omständigheter man kan tänkas ha utsatts för, kosthållning eller något som jag själv ofta vänder mig till - ödet. Det känns liksom enklast så, att saker och ting är förutbestämda och sker av en välbetänkt orsak och aldrig "bara sådär". Men just i det här fallet har jag tänkt om.

 

Jag ser inte mig själv som ett offer. Självklart har tankar som "varför just jag?" eller "vad har jag gjort för att förtjäna det här?" dykt upp i huvudet men jag har slagit bort dem lika fort igen. Det handlar inte om det. Det handlar heller inte om att jag blivit vald av ödet för att jag skulle vara mer lämplig än någon annan. Jag önskar att det var så, att tanken är att jag ska lära mig någonting utav erfarenheten (det har jag redan gjort - känns som att jag åldrats från 25 till 50 på en vecka) men jag vill inte se det så heller. Cancer finns inte för att lära oss saker. Cancer finns inte för att förändra folks liv till det bättre. Cancer finns inte för någon som helst nytta alls. Cancer är dumt, fruktansvärt och framför allt otroligt onödigt. Det finns ingen som helst logik i det. Punkt.

 

Jag tror att väldigt många som drabbas av cancer eller liknande sjukdom ser det som en vändpunkt. Så även jag. Ett tillfälle att förändra sin livsstil och att ta det där steget som man så länge pratat om att göra. För plötsligt inser man att man kanske inte har all tid i världen och den tid som man har bör man fokusera på sig själv och sitt välmående - plötsligt hamnar jobbkarriär och vardagsstress på en andra plats. Det sjuka är att man behöver en "liten katastrof" i livet för att inse det - det borde ju vara helt självklart!

 

Cirka 2 veckor innan jag fick min första cellgiftbehandling började jag äta i största möjliga mån enligt Paleo - stenålderskost. Det handlar i det stora hela om att man äter som vi gjorde innan jorbruket gjorde sitt intåg, vilket innebär att man utesluter bland annat socker, spannmål (2 av de bevisat värsta ingredienserna när det gäller cancer) och mejerivaror samt ser till att det man äter är ekologiskt och naturligt, dvs att det man stoppar i sig inte innehåller några konstiga tillsatser (börja läs innehållsförteckningen på det du har i kylskåpet - det är skrämmande). Jag vet att hälften av alla som läser detta nu fnyser åt tanken (jag har gjort exakt samma sak) och jag kan säga att jag själv aldrig till 100% kommer att slava efter någon typ av diet - jag är alldeles för mycket matälskare för det! Jag kommer tillåta mig själv att fuska. Vill jag äta en glass en varm sommardag så gör jag det. Men jag tänker en extra gång och ser framförallt till att njuta lite extra när jag väl väljer att äta glassen. Bara det ser jag som ett stort framsteg för en godisgris som jag.

 

Om cancer nu är en svamp, en obalans i kroppen eller ett elakt virus, det vet jag inte. Jag vet heller inte om cellgifter är det bästa sättet att bota sjukdomen eller om det egentligen finns en väldigt mycket enklare väg. Jag är dock övertygad om att man inte långt ifrån idag kommer hitta roten och orsaken till sjukdomen och att vi snart kommer att fnysa åt all skit man behöver gå igenom idag för att bli frisk. Jag kommer göra vad jag kan när det kommer till kost, motion och inställning för att lindra biverkningar från medicinerna samt hålla immunförsvaret i någorlunda form. Vi får se hur långt det räcker - jag håller er uppdaterade.