enfasilivet.blogg.se

Igår bockade jag av det sista steget som behöver göras innan cellgifterna kan börja ges - venportsoperation.

 

En venport är en liten dosa som opereras in under huden och ska underlätta när läkemedel, sprutor eller dropp ges, samt vid blodprovstagning. Dosan har ett kopplingsstycke med en liten tunn slang som löper in i en mindre blodåder för att sedan mynna ut i en större och istället för att sticka med nål långt in för att nå en blodåder sticker man enkelt direkt i dosan (som ligger ytligt precis under skinnet) och så går läkemedlen ut i blodet via slangen. Fördelarna som detta ger är ett minskat obehag för patienten genom färre och enklare stick då injekttionsstället alltid är lättillgängligt.

 

Att få en venport inopererad är ett mindre kirurgiskt ingrepp som görs med lokalbedövning, och om önskat kan man få lungnande. Dessvärre var upplevelsen för mig allt annat än enkel och trevlig (om nu någon operation kan vara trevlig). Jag kände redan när jag kom in i rummet att allt inte kändes helt bra. Jag fick inga bra vibbar av sjuksystern som skulle ta hand om mig eller av läkaren som skulle utföra operationen. För att vara helt ärlig så kände jag att de upplevde mig mer som ett stycke kött än som en levande människa med känslor. Det vara lite "löpande band"-känsla över det hela.

 

Och ja, hela tiden som jag tillbringade från det att jag klev in i det där rummet tills att jag kom ut igen 2 timmar senare var rent ut sagt vidrig. Inte för att jag hade ont någonstans utan för att jag var rädd. Rädd för allt, för cancern, för operationen men allra främst för att jag kände att ingen där inne förstod mig. Trots att jag grät hysteriskt och började hyperventilera (aldrig att jag känt sådan panikångest innan), blev jag inte erbjuden något lungnande. Eller jo, jag fick en liten dos precis när jag kom in. Problemet var bara att det började verka först EFTER ingreppet. Lagom när jag plågat mig igenom cirka 10 panikångestattacker, när läkaren börjat skära i mig innan bedövningen helt börjat verka, när läkaren och sjuksköterskan under tiden som jag ligger på britsen och blir ihopsydd börjar prata om opassande saker som får mig att känna mig mer obekväm än någonsin, när helvetet är över och jag ska få en macka innan jag går - DÅ börjar läkemedlet verka.

 

Jag är glad att mina tidigare upplevelser på Karolinska har varit bra (till och med benmärgsprovet var bättre än detta), för om detta hade varit mitt första besök hade jag aldrig någonsin velat komma tillbaka. Vissa ska bara helt enkelt inte arbeta med människor, inte ens med djur, ingenting som överhuvudtaget har känslor. För har man inga känslor själv så kan man omöjligt känna någon annans.